Centrum för våldsprevention

CVP – Centrum för våldsprevention

Centrum för Våldsprevention (CVP) är ett nationellt kompetenscentrum som arbetar med forskning, utbildning och information inom området våld och våldsprevention.

CVP är ett nätverkssamarbete mellan Karolinska Institutet och praktiker och forskare vid andra organisationer och myndigheter i landet, som kriminalvården, polisen, rättspsykiatrin och Statens Institutionsstyrelse (SiS).

CVP integrerar vetenskaplig metodik och grundforskning med problemställningar från polisiärt arbete, rättspsykiatrin, kriminalvården och andra grenar av rättsväsendet.

Forskning

På CVP är vetenskaplig forskning en huvudsyssla.

Forskningsverksamheten är profilerad mot att producera internationellt konkurrenskraftiga resultat som gör skillnad och håller för publicering i tidskrifter med peer-review system. På gängse vis inom akademisk tradition är verksamheten också inriktad också mot att informera om och utbilda i forskningens teori och metod och formell forskarutbildning.

Forskningen vid CVP är indelad i fyra temaområden.

Riskhantering

Ett viktigt forskningsområde för våldsprevention består i att utvärdera och vidareutveckla modeller för att bedöma och hantera risk- och hotbilder. För den utredande och vårdande rättspsykiatrin innebär detta att förfina kunskaper om riskbedömningar som ligger till grund för de beslut som fattas om frigång, permissioner och utskrivning från den rättspsykiatriska vården. För kriminalvården, som handlägger över 50,000 permissionsbeslut årligen, finns på motsvarande sätt ett kompetensutvecklingsbehov. Även polisen har dagligen att värdera hotbilder, inte sällan i akuta skeenden där snabba bedömningar är avgörande för korrekta beslut om frihetsberövanden, ingripanden eller t.ex. större insatser i samband med demonstrationer eller sportevenemang. Kostnaderna för felaktiga bedömningar är höga.

Risker som går oupptäckta kan leda till våldshandlingar, t.ex. ett återfall i brott under en permission, och förutom brottsoffrens lidande medför detta också kostnader inte bara för förövaren själv utan också i form av förtroendeskada för verksamheten och ökad rädsla för våld bland allmänheten. Med en försiktig strategi tas alla risker och hotbilder på största allvar, men förespråkare för en sådan strategi betänker inte alltid de kostnader i form av förlängda vårdtider, utökade frihetsberövanden och storskaliga säkerhetsarrangemeng som detta medför. Det våldspreventiva arbetet bedrivs inte i en värld av obegränsade resurser.

Under 1990-talet lanserades en rad strukturerade modeller för riskbedömning, den i Sverige kanske mest kända är en kanadensiskt manual kallad HCR-20. Också en modell utvecklad av oss vid Karolinska Institutet kallad SORM (Structured Outcome Assessment and Community Risk Monitoring) har nått viss ryktbarhet.

Att empiriskt utvärdera och vidareutveckla dessa modeller har varit och fortsätter vara en viktig målsättning inom området. En kärnfråga har varit debatten om huruvida strikta så kallade aktuariska modeller (som är hårt strukturerade och inte innehåller några moment av klinisk bedömning) eller så kallade strukturerade kliniska modeller (som är friare i sin struktur och mer av karaktären klinisk checklista eller beslutsstöd) är att föredra. En viktig rörelse inom fältet om den rena bedömningen av risker (’prediction’) över till forskning om hantering av risker (’management’).

Denna studiegrupp, Clinical Risk Management, leder och samordnar forsknings- och utvecklingsprojekt som syftar till klinisk riskhantering.

Interventioner

1960- och 70-talen var den period då behandlingsoptimismen hade sin högkonjunktur i hela västvärlden. Våldsbrottslingen skulle genom moderna metoder ”repareras” så att han eller hon framgångsrikt kunde återföras till samhället. Kanske var dessa tongångar i vårt land extra förstärkta av arvet efter makarna Myrdal och idéerna om den sociala ingenjörskonsten. Denna era inom fångvård och rättspsykiatri präglades således av en stark tro på strukturella och sociala faktorers betydelse för kriminalitet. Det vetenskapliga underlaget var icke-empiriskt och övervägande sociologiskt, inspirerat av den tidens tongivande ideologier. Den enskilde behandlaren sades drivas av en stark solidaritet med den dömde. Inom kriminalvården och rättspsykiatrin skapades och leddes behandlingsprogrammen inte sällan av ’eldsjälar’, och engagemanget och rättvisepatoset betraktades ofta som verksamma i sig.

Under 1980-talet kom så en ekonomisk recession som framförallt i Nordamerika ledde till en tydlig ”back-lash” situation. Man genomförde utvärderingar av den heterogena flora av behandlingsmodeller och program-verksamheter som spirat under föregående år. Dessa pekade alla med en besvärande enighet mot samma håll: Behandlingsmetoderna man arbetade med hade som bäst ingen effekt alls, i varje fall inte på återfall i brott. Många studier tydde till och med på att de terapiformer som man arbetat med (och som av professionella idag skulle betraktas som ganska experimentella), miljöterapi och gruppsykoterapiformer av olika slag, hade en riskhöjande effekt på återfallsrisken. Man fann inga behandlingsprogram som kunde uppvisa positiva resultat någonstans. Ett uttryck som myntades under denna era var: Nothing Works!

Dessa fynd var förstås nedslående för verksamma inom kriminalvård, rättspsykiatri och andra organisationer som arbetar med våldsbrottslingar, under 1980-talet kom detta slag i slag med en dramatisk förskjutning i samhällsklimatet där en allmän opinion nu föredrog ’tuffare tag’, och en återgång mot en klassisk syn på straffrätt som kom till uttryck bland annat i lagstiftningsförändringar. Samtidigt gav Nothing Works-perioden utrymme för en helt ny generation av praktiker och forskare som ville angripa problemet ur mer pragmatiska och empiriska synvinklar.

Under senare år har så inom både kriminalvård och rättspsykiatri synts en nyorientering parallellt med den inom hälso- och sjukvården numera etablerade evidensbaserade medicinen. På flera håll i världen implementerades under 1990 och 2000-talens nya behandlingsprogram där uppföljningar med empiriska utvärderingar var självklara, integrerade delar. Starkast var denna utveckling i Kanada.

Uttrycket What Works! kom till i Kanada som en motreaktion till Nothing works! men också som en beskrivande doktrin för den era vi i Europa och Nordamerika idag ännu tydligt befinner oss i. Programmen måste fungera och leda till mätbara sänkningar i återfallsfrekvens bland de grupper man tar sig an för behandling, om de inte gör det skall de läggas ned.

What Works! andan är stark inom svensk kriminalvård. Flera strukturerade programverksamheter som fyller allmänna kriterier för integritet och dokumentation har byggts upp under 1990-talet, och detta har skett delvis i samspel med CVP-forskargruppen. Särskilt kan nämnas programverksamheter inriktade mot sexualbrottslingar och förövare av våld i nära relation (hustrumisshandlare). För att kunna ta steget vidare måste dock nu programmen utvärderas av personer med vetenskaplig kompetens. Det bör förstås ske med noggrann kontroll för relevanta confounders i korrekta utvärderingsformat.

Interventioner av olika slag som är ägnade att minska eller hantera riskerna för våld är sålunda föremålet för denna studiegrupp. Det kan röra sig om programverksamheter inom kriminalvård beskrivits ovan, eller insatser inom barnpsykiatrin, skolan eller socialtjänsten. Målsättningen är att kunna beskriva vilka interventioner som fungerar och varför.

Centrum för våldsprevention