”Centrum för Våldsprevention” (CVP) var ett i Sverige nationellt kompetenscentrum som arbetade med forskning, utbildning och information inom det viktiga området våld och våldsprevention.
”Centrum för våldsprevention” var ett nätverkssamarbete mellan Karolinska Institutet, praktiker och forskare vid andra organisationer och myndigheter över hela landet, som då till exempel kriminalvården, polisen, rättspsykiatrin och Statens Institutionsstyrelse (SiS).
”Centrum för våldsprevention” integrerade en vetenskaplig metodik och en grundforskning med problemställningar från till exempel polisiärt arbete, rättspsykiatrin, kriminalvården och andra grenar av det svenska rättsväsendet.
Forskning inom CVP
På ”Centrum för våldsprevention” var den vetenskapliga forskningen att anses som en huvudsyssla.
Forskningsverksamheten var helt profilerad mot att producera ett internationellt konkurrenskraftigt resultat som verkligen gör en skillnad och håller för en publicering i tidskrifter med ett peer-review system. På gängse vis inom akademiska traditioner så var verksamheten också inriktad mot att informera om och utbilda i forskningens teorier och metoder samt ge en formell forskarutbildning.
Forskningen vid ”Centrum för våldsprevention” var indelad i fyra olika temaområden.
Riskhantering
Ett av de viktigaste forskningsområden inom våldsprevention består i att utvärdera och vidareutveckla olika modeller för att bedöma och kunna hantera risk- och hotbilder. För den utredande och vårdande rättspsykiatrin så innebär detta främst i att förfina de nuvarande kunskaperna om riskbedömningar som ligger till grund för de beslut som fattas om till exempel frigång, permissioner och utskrivningar från den rättspsykiatriska vården.
För kriminalvården, som årligen handlägger över 50,000 permissionsbeslut, så finns ett motsvarande kompetensutvecklingsbehov. Även inom polisen som dagligen har att värdera hotbilder, inte sällan då i akuta skeenden, där snabba bedömningar är helt avgörande för att fatta korrekta beslut om till exempel frihetsberövanden, ingripanden eller till exempel större insatser i samband med sådant som demonstrationer eller sportevenemang.
Kostnader för felaktiga bedömningar är höga
Risker som inte upptäckts kan ofta leda till våldshandlingar, till exempel ett återfall i brott under en permission, och förutom brottsoffrens lidande så medför detta också kostnader inte bara för förövaren själv utan också i form av en förtroendeskada för verksamheten som helhet men även en ökad rädsla för våld bland allmänheten.
Med en försiktig strategi så tas alla risker och hotbilder verkligen på största allvar, men förespråkare för en sådan strategi betänker inte alltid de kostnader i form av till exempel förlängda vårdtider, utökade frihetsberövanden och storskaliga säkerhetsarrangemang som detta agerande i regel medför. Det våldspreventiva arbetet bedrivs tyvärr inte i en värld av helt obegränsade resurser.
Under 1990-talet så lanserades det en rad olika strukturerade modeller för riskbedömningar, den i Sverige kanske mest kända modellen är en kanadensiskt manual som kallas HCR-20. Men även en modell som utvecklats vid Karolinska Institutet kallad SORM (Structured Outcome Assessment and Community Risk Monitoring) har nått en viss ryktbarhet världen över.
Att empiriskt utvärdera och vidareutveckla de här olika modellerna har varit och fortsätter att vara en viktig målsättning inom det här området. En kärnfråga har alltid varit debatten om huruvida strikta, så kallade aktuariska modeller (som är hårt strukturerade och inte innehåller några som helst moment av klinisk bedömning) eller så kallade strukturerade kliniska modeller (som är lite friare i sin struktur och har mer karaktären av en klinisk checklista eller ett beslutsstöd) är att föredra. En viktig rörelse inom det här fältet om den rena bedömningen av risker (’prediction’) över till forskningen om hantering av risker (’management’).
Den här studiegruppen, ”Clinical Risk Management”, leder och samordnar forsknings- och utvecklingsprojekt som syftar till en klinisk riskhantering.
Interventioner
1960- och 70-talen var den period då behandlingsoptimismen hade sin absoluta högkonjunktur i hela västvärlden. Våldsbrottslingen skulle genom moderna metoder ”repareras” så att han eller hon sen framgångsrikt skulle kunna återföras till samhället. Kanske så var dessa tongångar i vårt land lite extra förstärkta av arvet efter makarna Myrdal och deras idéer om den sociala ingenjörskonsten.
Den här eran inom fångvården och rättspsykiatrin präglades således av en mycket stark tro på att strukturella och sociala faktorer hade en stor betydelse för kriminalitet. Men det vetenskapliga underlaget var dock icke-empiriskt och det var helt övervägande sociologiskt, inspirerat av den tidens då tongivande ideologier. Bland annat så ansågs den enskilde behandlaren drivas av en stark solidaritet med den dömde brottslingen. Inom kriminalvården och rättspsykiatrin skapades och leddes behandlingsprogrammen under den perioden inte sällan av så kallade ”eldsjälar”, och engagemanget och rättvisepatoset betraktades ofta som verksamma i sig.
Men under 1980-talet när det kom en ekonomisk recession, som då framförallt i Nordamerika ledde till en tydlig ”back-lash” situation så genomfördes ett antal utvärderingar av den heterogena flora av behandlingsmodeller och program-verksamheter som spirat under de föregående åren. De här utvärderingarna pekade alla med en besvärande enighet åt precis samma håll: Behandlingsmetoderna man då arbetade med hade som bäst ingen effekt alls, i varje fall inte när det gällde återfall i brott.
Många olika studier tydde till och med på att de terapiformer som man arbetat med (och som av professionella idag förmodligen skulle betraktas som ganska så experimentella), miljöterapi och gruppsykoterapiformer av olika slag, dessutom hade en riskhöjande effekt på återfallsrisken. Man fann inga som helst behandlingsprogram som kunde uppvisa några positiva resultat någonstans. Ett mycket välkänt uttryck som myntades under den här eran var: ”Nothing Works!”
De här utvärderingarna var naturligtvis ganska så nedslående för de som var verksamma inom kriminalvården, rättspsykiatrin och andra organisationer som arbetar med våldsbrottslingar, dessutom så under 1980-talet kom detta slag i slag med en dramatisk förskjutning i samhällsklimatet där en allmän opinion nu föredrog betydligt ”tuffare tag”, och en återgång mot en mer klassisk syn på straffrätt som kom till uttryck bland annat i en hel del lagstiftningsförändringar. Samtidigt så gav Nothing Works-perioden utrymme för en helt ny generation av praktiker och forskare som hellre ville angripa problemet ur mer pragmatiska och empiriska synvinklar.
Under senare år så har det inom både kriminalvården och rättspsykiatrin synts en nyorientering parallellt med den inom hälso- och sjukvården numera så etablerade evidensbaserade medicinen. På flera håll i världen så implementerades det under 1990 och 2000-talen helt nya behandlingsprogram där uppföljningar med empiriska utvärderingar var helt självklara, integrerade delar. Starkast så var den här utvecklingen i Kanada.
Uttrycket ”What Works!” kom till i Kanada som en motreaktion till ”Nothing works!” men också som en beskrivande doktrin för den era vi i Europa och Nordamerika ännu idag tydligt befinner oss i. Programmen måste absolut fungera och leda till mätbara sänkningar i återfallsfrekvensen bland de grupper man tar sig an för behandling, om de inte gör det så ska de läggas ned.
”What Works!” andan är numera mycket stark inom den svenska kriminalvården. Flera strukturerade programverksamheter som uppfyller allmänna kriterier för integritet och dokumentation skapades under 1990-talet, och detta då delvis i ett samspel med forskargruppen inom ”Centrum för våldsprevention”.
Särskilt så kan det här nämnas programverksamheter inriktade mot sexualbrottslingar och förövare av våld i nära relationer (till exempel hustrumisshandlare). För att kunna ta steget vidare så måste dock nu programmen utvärderas av personer med en vetenskaplig kompetens. Det bör förstås då ske med en noggrann kontroll för relevanta ”confounders” i korrekta utvärderingsformat.
Interventioner av olika slag som är ägnade att minska eller hantera riskerna för våld är sålunda främst föremålet för den här studiegruppen. Det kan röra sig om programverksamheter inom kriminalvården som beskrivits ovan, eller insatser inom till exempel barnpsykiatrin, skolan eller socialtjänsten. Målsättningen är framförallt att kunna beskriva vilka interventioner som verkligen fungerar och varför de gör det.
Hjärnan och beteendet
Förändringar i hjärnan gällande perception, t.ex. vad avser central och perifer uppmärksamhet vid stress, har påvisats bland dömda våldskriminella som diagnosticerats som psykopatiska, och man misstänker också att hjärnans system för rädsla och ångest starkt avviker bland dessa individer. Ofta personer som även har andra problem som alkoholberoende och spelmissbruk på casinon i Sverige. Just inom spelbranschen har problemet dessutom ökat på grund av alla casino utan konto eftersom de är så lättillgängliga idag.
Det finns behov av forskning som närmare kartlägger psykologiska och neuropsykologiska funktioner bland personlighetsmässigt avvikande våldsbenägna personer i syfte att studera våldets etiologi och, i förlängningen, eventuella vägar mot framgångsrik behandling. Denna temagrupp samordnar forskningen vid CVP om personlighetsfaktorers betydelse för uppkomsten av våldshandlingar.
Det är även en grupp som ligger i riskzonen för hasardspelsyndrom, vilket du kan läsa mer om på nätet. Det är en ständigt aktuellt fråga huruvida sajter och liknande som gör reklam för speloperatörer och spelbolag borde få finnas lättillgängligt på internet. Debatten är densamma i Norge. Det finns övertygande argument på för- och motsidan, och i och med den växande skaran som drabbas av syndromet är det en fråga som inte får tystas ner utan borde synas dagligen i debatten.